Det vi i Sverige populärt kallar dollargrin började dyka upp efter andra världskriget då de amerikanska bilarna blev allt större, blankare och motorstarkare, med en formgivning som skulle associera med jetjaktplan och rymdskeppsfantasier.
Från en försiktig början i slutet av 1940-talet, mest på grund av brist på krom, till en orgie av krom, fenor och fantasier i slutet av 1950-talet då dollarn i triumf grinade i fronten på USA-bilarna.
Många, inklusive undertecknad, anser att kulmen nåddes i och med 1958 års modeller av Buick. Här fanns krom överallt där det kunde få plats – både ute och inne, fenor, stora starka motorer och en utrustningskatalog som inte lämnade någonting i övrigt att önska.
Alla önskemål skall tillfredställas
För att kunna tillfredställa alla smakriktningar sparade Buick inte på krutet. 58:orna tillverkades i fem olika serier, Special, Super, Century, Roadmaster och Limited. Sammantaget blev det 20 olika Buicktyper med tillnamnen Sedan, Riviera, Convertible och Estate Wagon i två eller fyrdörrarsutföranden.
Här tillåter inte utrymmet att gå in på frågor som väghållning, bromsar, acceleration, utrustning mm. Men vi kan konstatera att GM och Buick 1958 bestämt sig för att kunderna inte skulle tveka på grund av att det de ville ha av en USA bil inte kunde erbjudas av Buick. Totalt tillverkade Buick 241 908 exemplar av de olika modellerna i 1958 års program. Den modell som sålde bäst var Special 41 Four-Door sedan med 48 238, näst bäst var Special 46R Two-Door Riviera med 34 903.
Efter 1958 minskade kromraseriet och även den amerikanska bilformgivningen sneglade allt mer på Italien och Europa. I dessa dagar kan vi se en viss återgång. Marknaderna i Fjärran Östern, mest Kina, verkar ha en förkärlek för mycket blankt i fronten.
Lars Cyrus