Byggandet har utsetts till krisbransch nummer ett. Och alla aktörer pekar på varandra.
Hur ska vi få fart på byggandet? Jag tycker det är en myt att vi svenskar skulle vara särskilt obeslutsamma eller lagom av oss. Det finns många historiska belägg för det motsatta. Problemet ligger inte där. Just nu präglas emellertid debatten av en deprimerande brist på samsyn.
Det är aldrig snyggt att skylla på andra, oavsett om man avser en person, organisation, företag, myndighet eller politiskt parti. Det är dessutom sällan konstruktivt.
Nu gäller mitt inlägg byggbranschen och dess ovana att ropa på hjälp från staten i alla lägen. I en intervju i Dagens Industri 25/7 säger Lennart Weiss att ”när politiken drog sig tillbaka helt och ersattes med dagens efterfrågestyrda modell så var det ett stort misstag.”
Lennart Weiss är representant för Veidekke och benämns ”bostadspolitisk expert med socialdemokratisk hemvist”. Själv är jag ”före detta egen företagare, 80 plus och bostadspolitisk amatör med borgerlig hemvist”. Skulle en politisk modell styra och inte efterfrågan?
Riksgäldschefen Karolina Ekholm yttrar i en artikel i DI 28/7 ”att företag som fattat dåliga affärsmässiga beslut måste få lämna marknaden. Det finns inget förbud mot dåliga beslut. Man förutsätter att ägare och ledning tar sitt ansvar och fattar beslut som gör verksamheten hållbar över tid”.
Jag tolkar det som att staten inte ska träda in med vare sig ekonomisk eller annan form av hjälp. Detta leder omedelbart till frågan om hur till exempel Trafikverket eller Transportstyrelsen ska värderas vid felaktiga kalkyler eller prognoser. Slussbygget i Stockholm samt Västlänken i Göteborg är två exempel på väldiga felkalkyler, vilka kommer tvinga staten till stora ekonomiska tillskott. Innebär detta att Riksgäldschefens uttalande gäller även här ?
Ägare och ledning är ju staten – alltså vi skattebetalare.
Dessa påbörjade projekt måste ju fullföljas och avslutas, så valet är enkelt. Att börja skylla på inflation, ökade transportkostnader, höjda löner och kapitalkostnader genom ökade räntor och okända, oförutsägbara faktorer är en förklaring, men inget försvar. Detta gäller ju alla företag med samma skyldighet att vara förutseende i sina kalkyler. I affärslivet gäller såväl rättigheter som skyldigheter.
Statliga subventioner eller bidrag kan hindra eller bromsa utslagning av olämplig konkurrens. Detta ser vi ofta exempel på. Problem eller felaktigheter uppstår oftast snabbt, medan lösningar eller rättelser dessvärre tar lång tid.
Ropen på statlig hjälp i nödläge för byggbranschens aktörer sker lätt och snabbt som jag påpekat tidigare. Men nu när pandemin är över, undrar jag hur många branschföreträdare som är positiva och tacksamma för de tre fantastiska år som de fått på andra branschers bekostnad. ”Jobba hemifrån” bidrog till otroliga volymökningar, materialbrist med leveranstider som följd, god avkastning samt full sysselsättning för byggnadsarbetare inom alla led.
Så att genast klaga och ropa på ökade Rut- samt Rot-avdrag eller andra stödformer förefaller inte välbetänkt. Byggbranschen har alltid varit en statens regulator, något vi levt med under de senaste 75 åren. Struktureringen av byggvarudistributionen eller bygghandeln har inte bidragit till lägre materialpriser. Ej heller färre byggvaruproducenter eller importvaror.
Byggentreprenörerna bygger hus på i princip samma vis som tidigare. Rationalisering har sålunda inte kunnat ske med samma märkbara effekt som inom annan industri. Lennart Weiss önskar att entreprenörer ägde större del av värdekedjan för att kunna sätta press på underleverantörer.
Det är inte så lätt i ett land där monopol, duopol samt oligopol föreligger på många av de i en husproduktion förekommande basvarorna som gips, mineralull, dörrar, fönster, cement, plywood, papp.
Vad gäller hyressättning och investeringsstöd har jag inga kommentarer. Jag vill dock
understryka vikten av att låta slutkunden utföra mer av slutarbetet och kunna köpa eller hyra enbart ett fungerande skal. Inredning som kök, innerdörrar, tapeter och golv borde den som ska bo själv bestämma efter egen smak och plånbok.
Då får även slutkunden ta del av risken för skuldsättningen vilket även Lennart Weiss efterlyser. Det fungerar i andra länder, så varför inte i Sverige?
Vi är också helt överens om frågan om arbetskraftsförsörjningen. Var finns elever och var finns utbildningsplatser för elektriker, vvs, golvläggare, murare, snickare, kakelsättare, betongarbetare, målare? Det är inte enbart ingenjörer, tekniker och arkitekter som krävs. Några måste också utföra själva handarbetet.
Bristen på bostäder har alltid varit stor, eftersom befolkningen har ökat snabbare än byggproduktionen. Värre kommer det bli, eftersom myndighetsbelut tar allt längre tid, beroende på alla möjligheter till överklaganden och politisk oenighet.
Å andra sidan fanns tidigare ett mycket större antal byggentreprenörer som kunde konkurrera och driva på själva byggtiden. Men under åren har en form av kannibalism skett, som genom fusioner, uppköp eller utslagningar starkt reducerat antalet så kallade riksentreprenörer.
För knappt 150 år sedan utvandrade omkring en miljon svenskar till Amerika på grund av fattigdom och arbetslöshet i Sverige. Sedan dess har vår befolkning ökat genom invandring samt ökad levnadsstandard och arbetstillfällen och teknikutveckling.
Låt inte vår överdrivna passion för demokrati, medbestämmande och tyckande hindra goda idéer om en fortsatt utveckling och försvåra att frågor behandlas snabbt och effektivt. En ny utvandring och dränering av vår kunniga befolkning får absolut inte ske.
Vilken framtid och vilka möjligheter som ligger och väntar på alerta företag! Hela Sveriges infrastruktur måste åtgärdas och underhållas; järnvägar, landsvägar och broar.
Ett utlovat medlemskap i Nato kräver en kraftfull satsning på förvar och civilförsvar. Många behöver nyanställas och utbildas. Skåneföretag som redan kan samarbeta med danska företag inom många sektorer är lätt nåbara över sundet. Norska och svenska företag längs den gemensamma gränsen kan samverka för transporter av såväl civilt som militärt material längs gränsvägar.
Finland kan få kraftfullt stöd av svenska företag för att kunna övervaka de enorma ytor som finns i norra Finland. Teknik på hög nivå finns i alla länderna. Förberedelser är naturligtvis redan gjorda, men våra företag måste visa sin vilja och kunskap och vad man vill och kan bidraga med.
Sedan många år finns redan goda affärsförbindelser även med de baltiska länderna med byggmaterial som bland annat trävaror och snickerier.
Så det ser egentligen ljust ut. Men vem tar ledarskapet?
Ulf Norgren