Byggisolering som innehåller freoner är ett stort miljöproblem. Stora utsläpp av ämnet sker fortfarande i Sverige och för lite görs för att förhindra det. Det skriver kemikalieexperter vid IVL Svenska Miljöinstitutet i en debattartikel i Svenska Dagbladet.
Freoner används bland annat som komponent i isolering gjord av cellplast. Materialet känns igen som gula paneler i kylrum, lastbilar och rörisolering eller färgglada skivor i husgrunder och väggar. Problemet är att detta material, som finns i våra byggnader och vårt samhälle, har freon inkapslat i sig som är lika potent i dag som på 80-talet, och den dagen isoleringen plockas ut och tas sönder läcker freonet ut och åstadkommer skada.
Trots lagstiftning och att problemet varit känt sedan 90-talet, visar erfarenhet från personer i branschen att det bara är en låg andel av isoleringsmaterialet som tas om hand som det ska, skriver IVL-experterna.
Det finns två anläggningar i Sverige som är utrustade för att ta hand om detta avfall. En tidigare kartläggning som IVL Svenska Miljöinstitutet har gjort visar att så lite som 20 procent av det förväntade avfallet hanteras rätt. Eftersom det finns så få anläggningar som kan hantera detta avfall korrekt blir det väldigt tydligt hur mycket av det som hanteras helt fel. Det mest troliga är att detta avfall – i stället för korrekt hantering – hanteras som annat byggavfall och därmed går till kommunala avfallsstationer och anläggningar där det hanteras som ”vanligt” brännbart avfall. I denna process fångas freonet inte upp utan sipprar ur materialet och orsakar stor skada.
Den totala mängden inbyggd freon i isolering i Sverige motsvarar enligt IVLs uppskattningar 21 miljoner ton koldioxidekvivalenter. Det är nästan lika mycket som halva Sveriges årliga territoriella utsläpp av växthusgaser som ligger på omkring 45 miljoner ton koldioxidekvivalenter.
I sina slutsatser konstaterar IVLs experter att det behövs en utredning som svarar på varför så lite av detta material tas om hand på rätt sätt. Hur väl rustat är Sverige för att hantera detta material? Har berörda myndigheter de medel de behöver för att bedriva en effektiv tillsyn och informera relevanta aktörer? Finns tillräckligt med anläggningar för insamling och hantering av materialet?