Kedjebildningar är som det flesta andra bildningar en gammal företeelse. Om vi håller oss till branschens olika kedjor får vi söka oss ca 100 år tillbaka för att finna ursprunget samt anledningarna.
När olika skivproducenter i landet övergick till rationellare produktion blev till exempel board samt Masonite väldigt populära byggmaterial och ledde även till en sammanslutning i form av Wallboardföreningen.
Fabrikerna enades sinsemellan med olika handelsföretag, varvid man tilldelade var och en ett speciellt geografiskt distrikt med ensamrätt. Intrång från annat distrikts ombud ”bestraffades” med olika former av böter för det inträngande ombudet. (Förfarandet var inte unikt, utan förekom även i andra branscher).
Detta fungerade fram till att byggnationstakten ökade och bredde ut sig, så att lokala byggmästare växte och började bygga på andra ombuds distrikt. Det egna lokala ombudet ville naturligtvis fortsätta leverera och problemen växte såväl som ombuden. Eftersom ombuden både sålde till expanderande byggare samt till andra platshandlare uppstod konflikter som vi känner väl igen från nutid.
Enade vi stå söndrade vi falla
En del ombud valde att arbeta som äkta grossister, medan andra fortsatte att sälja till de som ville handla och blev med tiden väldigt dominerande inom många nybyggnadsområden. Genom bildandet av länsvisa trävaruhandlarföreningar skapades en stark sammanhållning mellan de förfördelade handlarna. Man var i klartext irriterad på samma handlare. ”Vi går ihop” skallade ropen i takt med att mat och dryck inmundigades under kvällsmöten på olika Stadshotell.
Tillverkaren uppvaktades och hotades på samma sätt som i dag och lösningen blev konjunkturen. I takt med att byggnationen exploderade efter 2:a världskrigets slut vare sig hann man eller ville lägga kraft på att bråka. Det gällde att tjäna pengar i stället! Klokt beslut.
Dock återuppstod problematiken när konjunktur och ekonomi dalade eller tappade fart av andra orsaker. Irritation återuppstod och krafttag krävdes och mindre kloka beslut togs.
Eftersom trävaror alltid varit den största volymprodukten och basvaran hos en trävaruhandlare sökte de som hade ett bredare sortiment finna lösningar i form av gemensamma inköp.
Interpares, Svebink, Swegros, för att nämna några tidigare frivilliga samarbetskedjor poppade upp tillsammans med Järnia, Färgsam, Golventreprenörer, Dinbo, El- samt VVS- och stålgrupperingar.
Eftersom få av de distriktsombud som jag tidigare nämnt fungerar mer i sitt ursprungliga skick eller under sina tidigare namn kan jag nämna företag som Fredells, Olsson & Rosenlund, Malmö Trä, Larsson & Seaton, Troedssons, Leksells, Sikströms, P Wikström Jr med flera som växte till mycket lönsamma och framgångsrika distributörer och handelsföretag. Man får inte glömma att dessa skickliga materialleverantörer samtidigt tjänstgjorde som kreditgivare genom byggkreditiv till sina kunder och på så vis tjänade både på material och olika former av kreditgivning – det vill säga finansiering. De flesta av dagens entreprenörer har bland annat nämnda företag att tacka för sina framgångar som riksentreprenörer.
Företeelsen med distriktsombud var inte unik utan förekom även inom andra branscher och handel som dagligvaror, urmakare, kläder, möbler, bilhandel med flera.
Så kom 60- 70- och 80-talen med miljonprogrammet och Beijers samt nybildade Byggma vilka båda siktade på kedjeformen kapitalägda. Framgångsrika bygg- och trävaruhandelsföretag runt om i landet köptes på löpande band och frågan var enbart vilken av de två konstellationerna som skulle bli störst. De som var med på den tiden vet hur det gick och här är inte platsen att kommentera eller recensera resultatet eller varför. Stora Byggprodukters ägare Stora Kopparberg försökte att samtidigt köpa upp de få kvarvarande seriösa privata byggvarugrossisterna och göra en grossistkedja. Man ägde ju redan ett antal grossister samt Marbodal, Svenska Dörr med flera träindustrier.
Dock slutade det försöket med nedläggning och har sin egen historia om varför.
Nu till för- och nackdelar samt vart kedjelivet är på väg.
Kaptitalägda kedjor är inget unikt, utan går att jämföra med ett ägarbolag med ett antal dotterbolag, men med samma bolagsnamn. Alternativet är så kallade frivilligkedjor och den går nog att diskutera – frivilligheten alltså. För närvarande finns tre, i form av Bolist (Bygg & Järn) samt XL-Bygg och Woody. Bolist och XL-Bygg samsas numera under samma tak – norska Mestergruppen och har tillsamman cirka 300 anläggningar. Woody har ca 100. Intressant är att dessa kedjor tillsammans omsatte cirka 15 miljarder kronor.
Fördelen med kapitalägd kedja är naturligtvis att ägaren bestämmer och kravet är avkastning på sitt satsade kapital – det vill säga tjäna pengar. Volyminköp blir starkt avgörande samt kvalitéten på de ägda och nyköpta företagen hög. En styrelse avgör och fastställer affärsidé och en vd skall verkställa med hjälp av platschefer. Enkelt sammanfattat en styrd verksamhet med viss frihet under ansvar. Fördelen för leverantörerna är att kreditrisken som regel är minimal. Marknadsföringen blir enklare genom samma avsändarnamn oavsett var man finns i landet. Produkterna är gemensamma och inköpen styrda från en central inköpsavdelning.
Många av dessa kedjor är utlandsägda, några även internationella som Bauhaus, Beijer, Bygma, Hornbach, K-Rauta och Optimera. Exempel på inhemska är Byggmax, Derome, Karl Hedin och Nordströms. Jämfört med ovan angivna säljsiffror omsätter kapitalkedjorna cirka 30 miljarder svenska kronor från cirka 390 säljställen med 10 ägare.
Frivillighet – till vilken grad?
Frivilligkedjan blir annorlunda uppbyggd genom att ägarna/medlemsföretagen är egna företagare med god branschkunskap, erfarenhet, affärskunnighet och regionkännedom samt inte minst en egen vilja.
Målsättningen är att tjäna pengar, men svårigheten blir att avgöra hur den gemensamma inarbetade vinsten skall fördelas på ett rättvist sätt. Företagen är olika till försäljningsvolym, antal verksamhetsår, geografiska områden, lojalitetsgrad samt sortiment och köptrohet. Svårigheten ligger i leverantörsvalen som en central och/eller regional inköpsavdelning skall utföra efter vissa krav och önskemål från delägarna. Lojaliteten sätts verkligen på prov om och när en medlem ska/tvingas byta från ett fabrikat till ett annat. Invand sedan många år samt stöttad av sin leverantör i kampen mot den leverantör som nu föreskrivs av kedjeledningen.
Köptrohet, bonus och bidrag
För leverantören är naturligtvis kapitalkedjan att föredra med anledning av beslutsprocessen. Under åren har olikheterna medfört ett ohemult krav på olika former av ersättningar för att stimulera köptrohet.
Lösningen har blivit bonusar in absurdum. Lojalitetsbonus, volymbonus, årsbonus, regionbonus med flera. Kvantitetsrabatt, volymrabatt, säsongsrabatt, marknadsföringsbidrag, aktivitetsbidrag et cetera i all oändlighet. Utställningsbidrag, byggträffsbidrag, produktbidrag, lanseringsbidrag och så vidare.
Eftersom vårt land har ett begränsat antal producenter på grund av monopol, duopol, oligopol inom många varuslag blir kraven på leverantören en form av juldans. ”När var tar sin så tar jag min och då blir …………..utan!” Den som blev utan vässar klorna och erbjuder någon liten favör extra och så är dansen i gång igen. Prispressen försämrar kvalitét och moral samt relationer på alla nivåer. Krav kommer från medlemmarna att kedjan skall börja importera och bygga egna varumärken, skaffa centrallager, mer personal, dyrare lokaler, dyrare marknadsföring och reklam, inköpsresor för nya språkkunniga inköpare, tidskrävande nya leverantörsrelationer ska skapas och testas och flödeskontrolleras.
Risken finns att medlemmar vill sälja, lämna kedjan eller lägga ner på grund av arvingars ointresse att driva företaget vidare. Hugade spekulanter börjar då likt gamar kretsa kring lönsamma företag för ett förvärv som kan passa in i den kapitalägda kedjan. Någon form av hembudsklausul, liknande den som Mestergruppen har för XL-Bygg, krävs därför för att skydda kedjeorganisationens fortlevnad. Är den tvingade blir frivilligheten starkt beskuren.
Framtiden?
Som så många andra svar under åren på frivilligkedjeproblematik återfinns många hos dagligvaruhandeln. Men som vanligt vill alla själva uppfinna hjulet igen ”just vår bransch är så speciell” – knappast, för handel är handel oavsett bransch. Dagens olika byggvarukedjors centralfunktioner besätts numer ofta med kvinnliga representanter från just dagligvaruhandeln. Kan det vara en tillfällighet? Inte troligt. Ica (marknadsandel cirka 50 procent), Willys/Axfood (cirka 18 procent), Lidl (tyskägt cirka 10 procent) samt Coop (cirka 20 procent) ger en relativt god bild av hur utvecklingen kan förväntas se ut även inom bygghandeln (siffrorna är hämtade ur officiella publikationer).
Byggvaruhandelns svåraste konkurrent är producenternas integrering framåt till konsumentledet med egna butiker och hög service i central- samt tätorter. Ikea samt Hennes och Polestar (Volvos elbilar) är tre exempel. Radio, tv, el samt vvs och kök är några andra producenter på frammarsch som skapar köpkluster för handel på nya olika orter och platser. Lokaler kommer bli tillgängliga i takt med nedläggningar samt viss ökad e-handel.
Katastrofer påskyndar förändringar
År 2020 samt förmodligen del av år 2021 har ju varit fantastiska för byggbranschen och bygghandeln. Men tider kan förändras snabbt.
Erfarenheten visar att händelser som Covid 19-pandemin, liksom första och andra världskriget och de stora ekonomiska kollapserna drastiskt kan förändra köpsätt, levnadssätt, värderingar och arbetsförhållanden, inte enbart i vårt land.
De politiska reaktionerna inför helt nya ekonomiska spelregler mellan olika världsuppfattningar blir allt starkare. Allt pensionskapital som flödar över i förvaltares, investerares och bankers kassor oavsett konjunkturutveckling måste placeras för kommande generationer.
Bygg- och fastighetsbranschen, speciellt i Sverige som länge haft en lönsammare verksamhet än många andra länder i Europa, ses som en ganska trygg och säker plats att på lång sikt få vettigare avkastning jämfört med dagens egentliga negativa räntenivå, osäkra börser och gigantiska annalkande arbetslöshet för den grupp som skall vara med att betala.
Men det är inte säkert att byggvaruhandeln kommer att se ut som i dag. Se på bilindustrin. Volvo kommer att slopa återförsäljarledet och enbart sälja över nätet och fler tillverkare kommer efter.
Ulf Norgren